Litium - dag 4. Kände tamejfan effekt redan efter första dosen. Tog den och gick och la mig och när jag vaknade var det helt tyst i skallen. Förut kändes min hjärna som Centralstationen i Stockholm, eller aphuset på ett zoo, nu är det mer som... en tom kyrka. Stilla och rofyllt. Måste inte hålla på med någonting varenda vaken sekund, igår låg jag och bara funderade och glodde i väggen en kvart utan att få ångest och behöva skynda upp och distrahera mig med något. Trodde jag skulle må mycket sämre, eftersom jag nu är nere på halva Cymbaltadosen, men nej. Så här har det inte känts ens de bra dagarna. Och jag sover! Djupsömn!!!
Biverkningar so far: illamående, magont, diarré, darrhänthet, kissnödighet så blåsan värker. Men det gör ingenting, jag kan gärna stå ut med det resten av livet, bara jag får må så här. Viktökning eller uppsvälld kropp har jag inte märkt något av... Tvärtom känner jag mig smalare än på flera år. Kanske för att jag måste springa på toa så jävla ofta, haha. Okej, too much info...
Eftersom jag är en sådan jävla virrpanna har jag satt upp en kom-ihåg-lapp på badrumsspegeln. "Inga kalorihaltiga drycker! Inget ibuprofen! Drick inte för mycket koffein!" Det sistnämnda är klart svårast, men jag saknar drickyoghurten också. Måste lägga till att jag inte får äta för mycket salt heller.
Jag har inte fantiserat om självmord eller längtat efter döden sedan... ja, sedan jag tog den första tabletten.
Är det så här en normal människa känner sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar